GRUFFET I CHIOZZA

av Carlo Goldoni

Regi: Kenneth Algstrand

Premiär 25/11 1992

 

Uppfördes på Motala Folkets hus teaterscen 1992.

Pjäsen utspelar sig under en hektisk dag på den lilla italienska ön Chiozza. Där bråkar hårdnackade och stolta fiskare med sina envisa och grälsjuka fruar och fästmör, medan domarsuppleanten på rådhuset försöker bringa ordning i kaoset.

 

Saxat ur pressen från ett rep:

Den 25 nov har Gruffet i Chiozza premiär i Folkets Hus. ABF:s Teaterverkstad sätter upp pjäsen som kommer att visas vid fem föreställningar. Det här är en musikalisk komedi som utspelar sig på 1770-talet i en italiensk by säger regissören Kenneth Algstrand. Pjäsen handlar om fiskarbyn Chiozza som ligger utanför Venedig. De flesta av byns män är fiskare så under större delken av året befinner de sig ute på havet. Detta gör att flera av kvinnorna är otrogna hemma i byn och det leder till diverse intriger och svartsjukedraman. När karlarna återkommer till byn uppstår också en del bråk och slagsmål. Efter slagsmål och diverse skärmytslingar bli det förhör hos brottsmålsdomaren vars suppleant utför ett flertal mindre lyckade förhör med de inblandade........./Stefan Pettersson


 Programblad


Gruffet_1992_640x446.jpg

Foto: Samtliga medverkande såväl på scenen som bakom och i orkesterdiket.

Recension i MT 27/11 1991 av Owe Lindhe


Sevärt gruff med amatörer

Italienskt gruff på östgötska. Kan de va nåt? Jojomensan! När det spelas upp av glada amatörer Motala Folkets Hus-scen och med ruitinerade Kenneth Algstrand i regissörsstolen kan det knappast bli annat än succé. Gruffet i Chiozza är en ofta spelad italiensk komedi som skrevs av Carlo Goldoni redan 1762. Trots sin höga ålder har den fortfarande en frisk sprudlande aktualitet, inte minst accentuerad av styckets glada grälsjuka flickor som får sin verkliga debut på Motalas scen. Det är Sabina Lilja som Orsetta, Katrin Andersson som Checca och Stina Lindqvist som Lucietta. Alla tre har de en frisk glädje på scenen som inte låter sig störas av styckets ofta grälsjuka och rent av ilskna karaktärer. Dessutom sjunger de bra alla tre. För att få igång ett verkligt gruff räcker det dock inte med tre tjejer hur rara de än är. Nej det måste till ett par gnatiga hustrur, Marie Helsing och Lena Elfving, två stökiga pappor Jörgen Flordin och Sten Pettersson och tre friare nämligen Mats som Beppo, Tommy Pettersson som Titta Nane och Henrik som Toffollo. De här amatörskådespelarna har fart i repliken och sjunger fint och deras dueller med tjejerna lämnar inte mycket övrigt att önska. Papporna gör också sitt till i den eviga dansen krin torget och rådhuset i Chiozza. Särskilt då Sten Pettersson som med både kroppsspråk och tal satte fart på anrättningen. En verklig komiker som åtminstone i mina ögon gömt sig i kulisserna alltför länge.

Om det nu blir ett gruff i en liten stad som fiskebyn Chiozza måste någon reda upp det. Vem passar då inte bättre än domarsuppleanten Isidoro, mycket fint spelad av Åke Lindberg. Att denne man har auktoritet visste vi ju förut men att hans komiska ådra var så väl underbyggd hade jag ingen aning om.

Väl sekonderad av en annan veteran Jörgen Flordin som Comandador, betjänten, gör han en härlig insats. Betjäntens karaktäristiska sätt att gå medför skratt i publiken och Isidors sätt att förhöra likaså.

Har jag glömt någon? Javisstja, köpmannen Vicenzo som har en sammanbindande roll i all komiken spelas med återhållsamhet av en annan känd amatörskådespelare nämligen Sven-Åke Svensson.

Jag nämnde Kenneth Algstrand, regissören, i början. Han har under många år satt upp amatörteater för stora och små i Motala med omnejd. Frågan är dock om han inte gjort ett av sina bästa jobb någonsin. Tilläggas bör att scenografi, kostymer och ljus och ljussättning också fungerar bra så har alla superlativer överräckts. Men så var det ett perfekt avbrott i novembermörkret också. Så även om kassakistan börjar bli tom, satsa de pengar det kostar att vara med om ett riktigt uppfriskande och välgörande gruff. /OWE LINDHE 

Se filmen från 1992!


 
stäng